Det hade gått exakt sju dagar från min 15-årsdag, det var Fredag!
Jag hoppade upp den svart/lila Yamaha DT:n som jag fått på min födelsedag, en moped som min bror lagt ner mycket möda och tid på för få att renoverad till min dag. Jag var så nöjd!

Vägen hem var ca 1,5 mil, Över bron, genom byn, förbi seriemuseet och så bara lite till...
Sen var det svart! Sen minns jag inte mer...

Plötsligt vaknade jag upp i diket med gräs i ansiktet och kände den fräna doften av bensin. Jag försökte resa mig upp och såg mitt hus, men, Hur hade jag hamnat där? Det var först när jag insåg att blodet var mitt eget och folk började skrika som jag började förstå...

Men Exakt vad som hände den där Fredags eftermiddagen i början av Oktober år 2003 vet jag faktiskt inte. Det kanske är bäst så, vem vet! Jag är oerhört tacksam att det gick så bra som det gjorde iallafal. Jag är oerhört Tacksam för all den hjälp jag fick där på olyksplatsen men även senare på sjukhus och hemma.

---

---

När jag kom hem efter skolan för ett par dagar sedan, fanns det ett paket i min brevlåda.
Ett brunt! Men jag väntade inte på någon present eller liknande...
Mitt namn stod på och likaså ett namn på ett okänt företag. Skulle jag våga öppna, så här i bombtider?

Jag öppnade och fick ett leende på läpparna.
Två små symboliska presenter och ett litet brev. På en sekund var jag tillbaka där i diket den där oktoberdagen.
På sju år har jag inte hört ett ord från de andra som var med i trafikolyckan men nu.
En hälsning och förhoppning om att jag mådde bra gjorde mig oerhört glad.

Tack!